Dött hav, trött cykelslav
Jag var sugen på att skåda vid havet, det har jag inte gjort sen i våras, så tidigt i söndags morse trampade jag iväg upp mot Hållnäshalvön. Det är fem mil dit, men det fick det vara värt. Det var en fin höstmorgon, klart och krispigt i luften, och jag såg både tjäder, orre och älg utmed vägen. Jag noterade att askarna börjat gulna och att enstaka aspar redan lyste röda, förmodligen har sommarens torka påskyndat vinterförberedelserna för vissa träd.
Framme vid havet möttes jag av en ung lärkfalk som satt uppe i en grantopp och tiggde. Det var västlig vind vilket gjorde att havet låg i det närmaste blankt. Men på land kändes vinden snål, så snart åkte jackan fram. Det var en chansning att cykla ut till kusten i västlig vind, det brukar kunna vara bättre med fågel när det är pålandsvind och fåglarna helt enkelt trycks in mot land så det blir lättare att se dem. Men jag hoppades på att det skulle sträcka in någon kul rovfågel eller uggla, i motvind kan de komma lågt och fint, och jag tänkte att alltid kan det ligga någon lom eller alka på vattnet. Men det gjorde det inte. Det fanns knappt en fågel i sikte. Några enstaka skarvar, skrakar och knipor var det enda, samt några fiskmåsar och gråtrutar. Jag tänkte på vad en fiskargubbe som jag mötte där i våras berättade för mig, att förr, då brukade det ligga fullt av ejder i viken. Det gör det inte längre. Inte en enda ejder såg jag. Och jag tänkte på vad det är vi egentligen gör med våra hav. Vi övergöder dem, förgiftar dem, fiskar ur dem och fyller dem med plast istället. Så det var med ett visst vemod jag satt där på klipporna och blickade ut över det tomma havet. Men så fick jag plötsligt syn på en stor pilgrimsfalk ute över vattnet som med kraftfulla, effektiva vingslag rörde sig in mot land. Och jag tänkte på vilken framgångssaga det blivit för pilgrimsfalken. En art som var nära att utrotas i vårt land på grund av miljögifter, men som tack vare ett avelsprojekt och förbud av de värsta gifterna har återhämtat sig så pass bra att man numera ser pilgrimsfalk lite då och då när man är ute. Utöver att det är mäktigt i sig att se en stor och vacker falk, så blir man påmind om att människan kan ställa saker till rätta i naturen igen. Jag hoppas att vi lyckas vända den negativa trenden även för sjöfåglarna. Att ejdern kan bli en vanlig syn igen.
Efter pilgrimsfalken hände just ingenting mer där ute. Jag satt på klipporna och slöade och kände hur höstsolen värme riktigt bra när jag hittade lä bakom en buske. Till mitt sällskap hade jag ett par mindre guldvingar, som också verkade njuta av de varma strålarna mot klipporna.
Under hemfärden blev den västliga vinden påtaglig igen och det var bra tungt med motvind och en cykel som börjat kärva lite. Det slog mig att fågelmässigt hade jag lika gärna kunnat sitta kvar hemma i trädgården och glott, det ger minst lika mycket. Fast det är såklart skönt att komma ut och röra på sig, även om det var kämpigt just den här dagen, och det är alltid något speciellt med att sitta och titta ut över ett hav.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
