Backsipporna ute i blåsten står
Nu har jag börjat göra nytta i naturen igen. Sen 11 år tillbaka jobbar jag varje år inom ett stenskvätteprojekt i Lagga under april–juni. Så här i början handlar det mest om att gå runt och se vilka individer som slagit sig ner i vilka revir. De flesta stenskvättorna är ringmärkta med färgringar sen tidigare så att vi ska kunna känna igen dem. Området som jag kollar av är ungefär två kvadratkilometer stort och utgörs till största delen av kohagar. Tre dagar i veckan är jag ute och letar stenskvättor och det blir närmare en mils promenerande under en arbetsdag.
Ännu så länge har bara ett fåtal stenskvättor kommit tillbaka från sina övervintringsplatser i Afrika. De kraftiga nordanvindarna gör att nordsträcket stannas upp något. Och det är inte helt enkelt att jobbiga i den här friska blåsten. Ögon och näsa rinner konstant, händerna domnar bort av kyla, stenskvättorna kurar bakom stenar och tubkikaren skakar så att när en stenskvätta väl hoppar fram och visar benen så är det ändå jättesvårt att se vad det är för färger på ringarna.
Men det är en oerhört vacker arbetsplats jag har och även om det inte finns så många stenskvättor att skåda än så finns det annat kul att titta på. Backsipporna har börjat slå ut och snart kommer vissa av stenskvättereviren vara fulla av lilablommande tuvor. Jag fotade några av dem i förrgår och hade tänkt ta en titt på de plantor som bara slagit ut till hälften, för att kanske kunna få någon bättre bild idag. Men tji fick jag. För någon hade ätit upp backsipporna. Varenda blomma på de två aktuella plantorna var borta och jag fick leta noga för att ens hitta växterna och där syntes avknipsade blomstjälkar. Traktens alla harar och rådjur är klart misstänkta.
Under dagens runda fick jag dessutom se en ringtrast, en fågel som ska vidare upp till fjällen men som rastar här tillfälligt under sin flytt. Den for iväg med världens fart från en av hagarna och landade lååångt bort i ett träd. Jag försökte som vanligt fota genom tuben men det blev mest sudd, även om ett tränat öga kan se att det faktiskt är en hona ringtrast där på bilden. Ett par timmar senare passerade jag samma hage igen och på nytt for en ringtrast upp, förmodligen samma individ, för att snart dimpa ner igen. Jag smög fram och fann trasten sittande och kurande under en krusbärsbuske men preciiis när jag hade fört upp kameran till tubkikaren och tryckte på knappen, då for hon iväg igen. Nej det var visst inte meningen att jag skulle få någon bild på henne.
En annan väldigt trevlig observation idag var årets första göktyta. Jag såg en ljus fågel sitta och trycka uppe på en sten och min första tanke var förstås att det var en stenskvätta, en hona av den ljusbruna nyansen att döma. Men när jag tittade i kikaren såg jag att nej, det var ju en göktyta! Denna art är inte jättevanlig men trivs här i det välbetade landskapet och om några veckor kommer dess kraftfulla ”ty..ty..tytytytytyty” höras lite varstans i nejden.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
