Att möta en varg
Jag har alltid drömt om att få möta en varg, björn eller lo ute i naturen. Älgar, rådjur, harar, grävlingar, rävar och andra däggdjur springer jag regelbundet på men de stora rovdjuren, de är hopplösa att få se. Så när jag fick veta att en varg höll till i utkanten av Tierp frågade jag genast sambon om vi skulle köra dit och en halvtimme senare var vi på väg.
När vi kom fram såg vi ett par personer stå vid kanten av ett öppet område precis utanför det villakvarter där vargen hade varit. Enligt dem hade vargen motats ut i skogen av länsstyrelsen och ingen visste nu var den befann sig. En man föreslog att vi skulle följa banvallen genom skogsdungen om vi ville se vargen, men se till att ha med oss kniv. Det verkade dumt av två anledningar. Jag vill umgås med djur på ett klokt, respektfullt och fredligt sätt. Det inbegriper inte att följa efter och riskera att tränga djuret eller att försätta sig och djuret i en sådan situation att någon känner att den måste försvara sig. Jag är inte beväpnad när jag springer på älgar och vildsvin i naturen och då sker det ändå klart fler incidenter med dessa djur än med rovdjur. Så nej, varg ville jag skåda utan kniv. Dessutom ville jag inte heller riskera att råka skrämma tillbaka vargen upp mot villaområdet.
Medan vi stod där och pratade fick jag se en kort skymt av ett brunaktigt djur i rådjursstorlek som elegant och diskret smög in mellan trädstammarna på andra sidan allmänningen. Det var 180 meter dit och lätt snöfall och djuret hade försvunnit lika kvickt som jag fick syn på det. Kunde det varit vargen? Pulsen gick upp och jag avbröt genast de andra och berättade om min iakttagelse. Det dröjde bara några sekunder så återfann sambon djuret, stående mellan träden en bit till vänster om där jag sett det. Och visst var det vargen! Det kändes smått ofattbart. Här stod vi nu och tittade på vår allra första varg. Det som direkt slog mig var hur otroligt diskret den var. Som en skugga hade den glidit in mellan träden och nu stod den blick stilla och var nästan omöjlig att få syn på, utom för oss som är vana vid att vara ute i naturen och lägga märke till små, små avvikelser i landskapet. Efter någon minut gick vargen in i skogen igen, precis lika diskret som tidigare. Plötsligt stod den där, plötsligt var den borta.
Vi gick runt villakvarteret för att komma närmare, men såg noga till att inte gå i närheten av där vargen befann sig, för att inte störa vare sig den eller de tjänstemän från länsstyrelse och polis som var på plats. Polisen hejdade oss, så vi fick stå kvar mellan husen istället för att gå fram till kanten mot allmänningen.
Ytterligare några personer i form av utsända från massmedia hade nu anslutit och med stor spänning stod vi och väntade på vad som skulle hända. Så plötsligt fick jag syn på den där skuggan igen. Den försiktiga, diskreta, rådjursstora skuggan, som sakta, sakta kom fram mellan träden och slutligen ställde sig helt öppet, men fortfarande i skogskanten, och tittade upp mot oss människor.
Det var återigen lite svårt att smälta att det faktiskt stod en varg där, nu bara 100 meter från oss. Helt lugnt betraktade den uppståndelsen uppe bland husen och jag förstod genast att vargen gärna ville återvända till sitt nyslagna rådjur som fanns där uppe, men att den inte vågade närma sig eftersom ett tiotal människor stod på vägen. En minut stod vargen och övervägde hur den skulle göra, hela tiden med ett kroppsspråk som visade på lugn och harmoni, ingen stress eller aggressivitet. Därefter bestämde den sig för att det var för osäkert att våga sig fram och lunkade försiktigt in bland träden igen.
Kort därpå hördes ett dämpat ”popp” och snart kom polisen och meddelade oss att vargen var skjuten till döds. Tankar och känslor snurrade. Varför avlivade de den? Varför sövde de den inte och fraktade den till exempelvis Florarna, som ligger bara 1,5 mil bort? Varför började de inte med att dra ut det döda rådjuret till skogsdungen där vargen höll till, det var ju helt uppenbart att den höll sig kvar för att den väntade på att kunna få återvända till sitt byte. Och varför påstod polisen att den var en fara för allmänheten, denna varg som hela tiden uppträtt lugnt och inte visat minsta aggressiva tendens mot någon?
Det var en väldigt konstig känsla som infann sig under hemvägen. Mestadels sorg. Det var svårt att känna någon glädje över att äntligen ha fått se varg, när det skedde under så märkliga omständigheter och fick ett så tragiskt slut.
Jag hoppas innerligt att jag en dag kommer få möta en varg igen. På samma sätt som den här gången, en skugga som smyger fram mellan trädstammarna och plötsligt bara står där och tittar lugnt mot mig, för att sen återvända in i skogen. Men långt ut i vildmarken, långt bort från människor som känner stark oro inför vargens närvaro. Så att det den gången kan få bli en enbart positiv upplevelse, utan vemodigt slut.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
