Inget kan mäta sig med utejobb
2019 avslutade jag med att återigen börja jobba med att mäta träd i potentiella revir för vitryggig hackspett. Samma arbete som jag gjorde sommaren 2018. Då var det gassande sol, 30 grader varmt, ohyggliga mängder bromsar och fästingar och det gick att gå med gympaskor i sumpskogarna. Nu är det gråväder, kyligt och svårt att ta sig fram i markerna ens med stövlar. Men jag måste säga att jag ändå föredrar att jobba med detta nu, när man slipper solsting och att behöva visitera kroppen efter fästingar en gång i halvtimmen. Träden är förvisso svårare att artbestämma när det inte finns några löv som ger facit, men det är en kul utmaning att kunna känna igen de olika lövträden enbart på deras växtsätt, bark och knoppar. Att jobba i fält gör också att man kommer ut om dagarna, vilket jag märker är nog så viktigt för att må bra och sova gott om nätterna. Utan fältarbete hade det nog varit mycket motigare att ge sig ut i naturen under alla dessa gråa, slaskiga dagar.
Inledningsvis har jag och en kille varit vid Tämnaren och mätt. Liksom förra gången går arbetet ut på att mäta diameter och höjd på alla träd som är grövre än 10 cm inom provytor på 314 kvadratmeter. Att ta sig fram till punkterna där mätningar ska göras är oftast det största projektet. På sina håll är det rena hinderbanan, med stenblock och plockepinn av nedfallna träd. Kanske inte så konstigt att man sover väldigt bra efter en sådan arbetsdag? Den andra utmaningen är allt vatten. Sista dagen var det så högt vattenstånd att delar av vägen till Tämnaren var översvämmade. Det var klart spännande att köra där.
En dag var det så grått att vi knappt såg topparna på de träd vi skulle mäta. Den dagen brakade det plötsligt till och när jag vände mig om kom två vildsvin kutande på bara 10 meters håll, först en stor galt och sen en lite mindre gris. Förmodligen hade vi råkat skrämma upp dem från deras viloplats. Jag börjar bli van vid att råka på vildsvin i skogen, så numera ökar pulsen bara av upprymdhet, inte av rädsla.
Lite mer oväntat var det när en rödhake häromdagen plötsligt satt i en buske framför oss och knäppte. Nog för att enstaka rödhakar kan stanna kvar kring Uppsala över vintern, men här i norra Uppland brukar de flytta söderut. Den milda hösten har helt klart fått ovanligt många fåglar att stannar kvar över vintern.
Som skidfantast tycker jag det är tråkigt med plusgrader och barmark, det hade gärna fått komma en halvmeter snö. Men först skulle det hemskt gärna få frysa på, så det blir möjligt att ta sig fram i de blöta skogarna utan att stövlarna fylls med vatten.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
