Dramatik på Diplomatique
Jag var jättesugen på att cykla ut till havet, trots gråväder och tveksam kondition (jag har inte cyklat så mycket i år, framför allt inte så många längre turer), så i lördagsmorse gav jag mig iväg medan det fortfarande var mörkt. En sparvuggla ropade med sitt gälla höstläte och när det ljusnade såg jag hur vägen kantades av gula björkar. Det var friskt och skönt i luften. Bara svag vind, så när jag stötte på ett gäng orrar på ett hygge kunde jag även höra en spelande orrtupp på långt håll.
Kvart i tio var jag framme på min favoritklippa vid havet. Som väntat var det lugnt på fågelfronten, där låg mest en massa knipor och skrakar och ute på olika kobbar och skär kunde jag räkna ihop till 11 havsörnar. Några alfåglar blev i alla fall nytt ekoårskryss och gråhakedopping, svärta och sjöoore gladde lite extra, liksom den knölsvan som nästan höll på att flyga på mig. Till min förvåning var det gott om insekter i luften, bland annat en rödaktig sak med långa antenner som sakta flög runt. De mindre insekterna lockade i sin tur till sig en trollslända som glupskt jagade efter dem.
Även om det inte blev någon oväntad fågelart vid havet så var det väldigt behagligt att sitta och blicka ut över vattnet och vetskapen om att något roligt KAN flyga förbi gör att spänningen bibehålls. Men i takt med att allt mörkare moln började torna upp sig över Örskär och Gräsö i sydost, var det dags att cykla hemåt. Under utfärden hade jag känt av mjölksyra i låren, så det var lite nervöst att se hur benen skulle klara av de fem milen hem.
Inledningsvis gick det riktigt bra, kroppen tycktes ha hunnit vila upp sig under timmarna ute på klippan och jag fick extra energi av den duvhök, varfågel och unga älg jag såg utmed vägen. Men lagom till att jag cyklade genom Lövstabruk, där jag på morgonen sett en grann hane mandarinand med fru bland gräsänderna, började det kännas trögt och motigt igen. Det dröjde dock någon halvmil till innan jag upptäckte att det inte bara var min fysik som var skraltig, utan dessutom började bakdäcket på cykeln se oroväckande mjukt ut.
Lagom till att det hade börjat skymma var bakdäcket helt platt och jag hoppade av och började leda cykeln. Jag hade drygt två mil kvar hem och funderade över hur jag skulle göra, om jag kunde gå resten av vägen eller om jag skulle ringa efter hjälp. Precis då började det dessutom regna, inget litet nätt höstduggregn utan en rejäl skur. Jippi. För första gången kändes det här med ekoskådning som en rätt tveksam hobby. Punka, regn, beckmörker och ett par mil hem – ingen rolig kombination. Dessutom en begynnande törst som växte sig allt starkare, då sista vattenslurken redan var uppdrucken.
Men, jag har cyklat på platt däck en gång tidigare, så jag vet att det kan gå. När det kändes alltför motigt hoppade jag därför upp på cykeln igen och för att minimera stötigheten och hålla balansen bättre, stod jag upp och trampade. När cykeln började låta alltför illa och bakhjulet hoppade till som om jag kört på en iskant, växlade jag till att gå och leda cykeln igen. På så vis tog jag mig sakta men säkert hemåt. För varje omgång jag provade att cykla verkade bakhjulet bli allt sämre och när jag efter ett par timmar nådde fram till en ort med gatlyktor fick jag förklaringen. Bakdäcket var inte bara platt utan däcket hade lossnat från fälgen och slangen hade smitit ut och hängde nu ner utanför hjulet. Kort därpå virade slangen envist fast sig i navet och min enda chans att komma vidare var att dra sönder den.
Flera timmar senare än beräknat kom jag så äntligen hem. Inte så farligt slutkörd som jag hade trott utan mest bara hysteriskt törstig. På något märkligt sätt verkade jag få oanade krafter av cykelhaveriet, benen blev starkare och jag fylldes av ett lugn. Det hade varit rofyllt att vandra där i mörkret och jag såg det som ett bra tillfälle att gå in mina relativt nya kängor. Pessimismen över att ekoskåda rann av mig lika fort som luften pyst ur däcket och nu är jag redan sugen på att cykla ut till havet igen, så fort cykeln är lagad och träningsvärken i låren har släppt. Men jag tror… att jag kanske ska investera i en cykelpump först.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
