En sydeuropé i kornellen
I lördags var det Riksmästerskap i tomtskådning, vilket inte handlar om att skåda trädgårdstomtar utan om att observera så många fågelarter som möjligt från sin tomt under ett dygn. Ett upplägg som är riktigt spännande, för när man bevakar en och samma lokal en hel dag brukar man i regel alltid kunna hitta något extra kul. Redan kl. 04:45 bänkade jag mig i trädgården och strax efter fem hördes en sparvuggla ropa med sitt så kallade höstläte.
Det var en mulen men ljummen morgon, så vinterjackan och termobrallorna jag bylsat på mig kändes snart överflödiga. Vid niotiden hörde jag en ljungpipare högt upp på himlen nånstans och när jag började spana uppåt efter den fick jag syn på en flock med ett 60-tal fåglar högt, högt upp. Jag trodde såklart först att det var en hel flock med ljungpipare men när jag lyfte kameran för att ta en bild på dem såg jag att det var änder! Jag växlade snabbt till tubkikaren och kunde konstatera att det var bläsänder och stjärtänder, två arter jag aldrig sett från min tomt tidigare, vilket inte är så konstigt eftersom jag bor flera mil från kusten och huset är omgärdat av skog. Vad kul!
Gråvädret började spricka upp under förmiddagen och medan jag fortfarande var lycklig över den stora andflocken fick jag plötsligt se en stor falk kretsa över huset. Jag såg direkt att det var en pilgrimsfalk och det är bara andra gången under 12 år här som jag ser den arten från tomten. I takt med att himlen blev allt blåare kvicknade fler rovfåglar till och efter lunch var flera havsörnar uppe på vingarna, varav en kom på låg höjd rakt över tomten. Dessutom sträckte ytterligare en pilgrimsfalk förbi, den upptäckte jag tack vare att mesarna i trädgården gav till ett gällt pip, så jag förstod att nu har de sett en hök eller falk. Vilken dag!
Men det skulle bli ännu bättre. När klockan närmade sig halv fyra fick jag syn på en ljus sångare i en videkornell som jag planterade i trädgården för ett antal år sen. Så här års brukar vi ha gott om små svarta, bevingade bladlöss i trädgården och dessa är extra förtjusta i korneller, vilket gör att kornellerna blir som dukade middagsbord för insektsätande småfåglar. När jag såg den vita buken på sångaren tänkte jag först att det var en grönsångare, eftersom varken lövsångare eller gransångare har sådär vita undersidor, de är mer gulaktiga undertill. Men när jag smög runt för att försöka fota ”grönsångaren” såg jag så småningom att den saknade gult bröst, den var vit hela vägen från näbb till stjärt. Jag insåg genast att det var något riktigt sällsynt jag hade framför mig, nämligen en berg- eller balkansångare. Dessa två arter häckar i södra Europa och ska inte alls befinna sig här uppe, så den här fågeln hade uppenbarligen kommit helt fel. Tyvärr är de svåra att skilja åt på utseendet, man måste i regel höra dem också för att kunna avgöra vilken av de båda arterna det är, men min fågel vägrade öppna näbben, annat än för att snappa åt sig bladlöss, under de tio minuter den gästade trädgården. Efter att ha hoppat omkring i kornellen flög den upp i en lönn och där tappade jag så småningom bort den.
Efteråt kunde jag knappt fatta att det var sant. Att jag just haft besök av en fågel i trädgården som setts bara något 20-tal gånger i Sverige. Lägg sen därtill den stora andflocken, sparvugglan, de två pilgrimsfalkarna, havsörnen rakt över huvudet och så tre nötkråkor som flugit fram och tillbaka över tomten hela dagen för att hamstra hasselnötter inför vintern, så blir det en helt makalös dag och jag tror aldrig någonsin att jag kommer få uppleva en sån här dag i trädgården igen.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
