Så in i vassen vackert

Under hela våren och sommaren har jag lyckats missa att se årta, trots flertalet besök vid Vendelsjön varifrån andra skådare rapporterat denna fågelart regelbundet. Vanligtvis brukar jag se årta i sjön hemmavid men i år var det för högt vattenstånd så jag kunde inte gå ut i vassen så som jag brukar. Jag tänkte att jag lär väl få se årta förr eller senare ändå, förmodligen i Vendelsjön, men nej, det har inte velat sig. Så imorse ställde jag väckarklockan på halv fem för att ta en promenad ner till sjön här hemma. Nu efter en månad med värmebölja och knappt något regn borde det ha torkat upp så pass att det går att gå ut i vassen.

Jodå, vattenståndet var lägre nu så ut i vassen kom jag. Men jisses vilken djungel! Först måste jag ta mig genom en björkskog med lårhögt gräs och stora svärdsliljor, som tur är har vildsvinen trampat upp en stig så det går något lättare att ta sig fram genom grönskan. Sen ute i vassen gäller det att bana väg bland de höga vasstråna samtidigt som man ser till att kliva på tuvor för att foten inte plötsligt ska försvinna ner i ett gyttjehål.

Jag kom ut i vassen lagom till att solen gick upp och bjöds på en magnifik ljusshow. Tänk att soluppgångar och solnedgångar alltid är lika fascinerande! Lite besvärande motljus blev det förstås när jag blickade ut mot sjön men det gick ändå bra att artbestämma de fåglar jag såg. Viken där jag brukar se årta hade torkat ut nästan helt och lite längre ut låg några krickor, den allra minsta anden, men jag kunde tyvärr inte hitta någon årta bland dem.

Jag traskade vidare på den svajiga vassmattan och kom fram till en ny liten vik. Ingen årta här heller men jag såg en rörelse i vasskanten och riktade tubkikaren ditåt och fick syn på en vattenrall, en vasslevande art man nästan aldrig ser men desto oftare hör. Kul!

På några stenar satt ett gäng sädesärlor och i en buske mitt i vassen fick jag lite oväntat se tre törnskator. De är på flytt just nu och kan då dimpa ner lite var som helst.

Men någon årta blev det inte idag heller. Och det gör mig inte så mycket för den vackra soluppgången och den födosökande vattenrallen gör att jag ändå är väldigt glad och nöjd över vasstrapatserna.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.