Hallå där blekspik!
Det blev ytterligare en vecka med trädmätning vid Tämnaren och vilken intensiv vecka det har varit! Utöver själva mätarbetet har vi haft flertalet spännande naturupplevelser. En dag när vi var på väg genom en dränkt granplantering hörde jag hur det började braka och knaka i närheten. ”Det kommer grisar!” ropade jag till min kollega. Mycket riktigt, snart kom en hel familj vildsvin stövlande rakt mot oss. De stannade upp när de kände lukten av människor, utvärderade situationen en kort stund, och satte sen iväg i full fart. Rakt ut i sumpskogen där min och kollegans stövlar knappt räckte till. Det blev ett nästan öronbedövande plumsande från grisarna, men de tycktes föredra att bada i magdjupt vatten framför att möta människor. Jag börjar tappa räkningen på antalet vildsvinsmöten jag haft nu, men det är lika spännande varje gång. Kanske kommer vildsvin att bli ett genomgående tema för 2020 års naturblogginlägg?
Det har även blivit flera häftiga fågelmöten. Havsörnar har flugit förbi på låg höjd rakt över huvudena på oss och en dag kom en grupp stjärtmesar och landade på nära håll. Vårystra spillkråkor har både trummat och ropat och tallbitar har flugit över. Jag fick tillfälligt jobba med en annan kollega och han gick hela dagen och pratade om hur bra området såg ut för sparvuggla. Rätt vad det var så hittade han minsann en liten uggla, som satt och plirade mot oss där vi just hade mätt en punkt. Kanske hade den suttit där en längre stund och undrat vad i hela friden vi gjorde med träden?
En stor fördel med att jobba med andra biologer är att man får chans att lära sig nya saker om naturen. Jag kände mig hyfsat bra på att artbestämma avklädda lövträd men har nu fått ännu mer kunskaper om det. Al till exempel har jag alltid tagit på att man brukar se kottar, men nu har jag dessutom lärt mig att de har vackra, lila, småludna knoppar. Och en helt ny värld öppnade sig när kollegan hittade gulvit blekspik, en rödlistad knappnålslav, i barken på en gammal ask. Senare visade han mig rödbrun blekspik på en gammal ek och på en annan ek, som låg inom en av våra mätpunkter och hade den imponerande diametern 158 cm, fann vi grön spiklav. Den såg ut som om någon skulle ha slagit in fullt med svarta små nubbar i trädet. Det här är ju hur intressant som helst! Som om det inte räckte med att jag ständigt tittar upp mot himlen efter fåglar, nu har jag börjat glo in i barkfåror också.
Och så var det ju det där med vinter. Även om det varit kallare de senaste dagarna så har våren börjat ge sig till känna allt mer. På hasselbuskarna hänger långa hängen och lite här och var har vi sett tibast som håller på att slå ut sina blommor. Men det hade varit skönt om vädret kunde bestämma sig. Idag, den sista fältdagen, var vi ute i ett annat kärr och traskade och den tunna isen varken bar eller brast, så sakta sjönk vi ner i 30–50 cm djupt vatten i var och vartannat steg. Då tänkte jag på vildsvinen. Att det här, det hade inte varit någon match för de tuffa grisarna.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
