Så trodde man förr

Har du någon gång tänkt på att jordens världsdelar påminner om bitarna i ett pussel? Och att man skulle kunna bilda en enda jättekontinent om man pusslade ihop dem? Så tänkte den tyske vetenskapsmannen Alfred Wegener. Han presenterad redan 1912 en teori om att världen en gång i tiden suttit ihop i en superkontinent, Pangea. Detta kunde förklara hur det kom sig att man hittat spår efter samma sorts regnskogar, öknar och istider i Afrika som i Sydamerika. Wegener hade på sina expeditioner hittat fossil av en speciell sorts mask i både Europa och Amerika, och fossilen var dessutom ungefär lika gamla. Han trodde inte att maskarna kunde ha tagit sig över havet utan han letade efter en annan förklaring.

Det var inte så många som trodde på Wegeners teori, mycket för att han inte kunde förklara varför jordskorpans plattor rörde sig. Många trodde istället att landbryggor hade bundit samman kontinenterna när vattennivåerna var lägre, t.ex. under istiden, och att djur och växter hade spridit sig via dem. Den teorin hade också ett stort problem då ingen kunde hitta något som helst spår av sådana landbryggor. En del menade att visa djur kunde ha simmat från ö till ö och på så sätt tagit sig över haven.

Trots många geologers tvivel så gav aldrig Wegener upp sin teori. Han kunde presentera en mängd stöd för den, men gåtan om varför kontinenterna rörde sig förblev olöst. Wegener dog 1930 men mysteriet levde vidare. Det dröjde till slutet av 60-talet innan man hittade förklaringen. Man upptäckte de strömmar i jordens inre som får plattorna att röra sig. Då förstod man att Wegener hade haft rätt hela tiden.